Nu är utbildningen snart slut. 3 års studier är snart över. Det känns skönt och skrämmande på samma gång. Skönt att inte ha det ständigt dåliga samvetet över att man borde pluggat lite mer. Skrämmande på så sätt att nu ska jag anses kompetent och kunnig. Även om jag jobbat som lärare några år nu har det känts okej om jag inte kunnat precis allt, för jag håller på att utbilda mig. Nu ska jag själv ha koll på skolverkets sidor och styrkedjan när jag planerar genomför och utvärderar mig själv och eleverna.
Fast å andra sidan tror jag aldrig att man blir "klar", och det är väl det som är tjusningen. Det finns alltid mer att lära eller utveckla. Så fort jag känner att jag börjar få koll på ett område upptäcker jag att jag har luckor inom något annat. Exempelvis så jobbar vi mycket med BFL på vår skola. När jag kände att jag till viss del kunde planera bedömningssituationer som var bedömning FÖR lärande, så kom jag på att jag inte var helt tydlig med att kommunicera vad som förväntades av eleverna för att nå ett visst betyg. När jag då börjar grotta ner mig i hur jag ska nå ut till eleverna med detta så de vet vad som förväntas av dem inser jag att jag trots mitt BFL-ande inte jobbat helt framåtformande, för bedömningssituationen är fortfarande oftast i slutet av lektionen.
Det blir som ett moment 22, och nån stans får jag nog finna min tröst i att jag fortfarande vill utvecklas, och därför bara kan bli bättre:) Det finns alltid någon som är bättre än mig, men så länge jag själv vill bli bättre så får jag tycka det är gott nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar